ingland

Det känns ibland som om man skulle kunna göra hur mycket som helst för mamma och pappa, det tar liksom aldrig slut. Just nu känner jag mig trött och lite orolig för inatt fick jag åka in till akuten med pappa som hade brutit lårbenshalsen. Han är i ett ganska dåligt skick redan innan så det känns inte bra att han blir liggande i nåt sånt här. Hur som helst så måste jag berätta lite om natten på sjukhuset. Ambulansmännen kom redan efter ca 20 min. och hämtade pappa och sedan följde jag och dottern med i egen bil för att möta upp därinne. Väl på plats på akuten så fick vi hjälp ganska omgående, och det ska ni veta har inte jag upplevt tidigare, utan snarare att jag har fått sitta där och vänta alltifrån 4-8 timmar.
Det kom sköterskor och tog prover i olika omgångar och sen fick vi åka upp till röntgen, för att senare få besked om att det var höftleden som var trasig, precis som vi trodde hela tiden. Och hela tiden är pappa positiv som vanlig, vimsig, men positiv! Han sa till exempel när vi berättade att han nog skulle få stanna ett tag att " då får jag god mat".
Vid kvart i tre hade vi fått veta vart de skulle föra pappa för natten så då kunde vi äntligen få åka hem. Då var det enda vi hade kvar att åka och berätta för mamma och att hjälpa henne i säng, eftersom hon vägrat lägga sig när hemtjänsten var där. Det är roligt nästan jämt! Vi var något trötta när vi kom hem. Varför är gamla så envisa och tjurskalliga, inte alla, men min mamma t.ex.? Varför kan inte alla vara som lilla pappa, som bara är nöjd och tacksam mot alla?